fredag 20 januari 2012

Mitt första inlägg

Efter lite funderingar har jag kommit fram till att jag vill skriva en blogg. Jag inleder bloggen med att berätta om min tonsillektomi (en operation där halsmandlarna tas bort) jag gjorde nu i måndes!

Operationsdagen:
Kvällen innan och på operationsdagen fick jag skrubba in mig med ett starkt medel när jag duschade, jag skulle även fasta. Operationen skulle ske på Ystad lasarett på förmiddagen, jag tar tåget dit från Malmö.
När sjuksköterskan tar emot mig får jag klä på mig en snygg vit rock och ett par mjuka, vita knästrumpor. Jag får lägga mig i en sjukhussäng och sjuksköterskan placerar dropp i armen på mig. Jag får även en cocktail av tabletter som ska fungera som lugnande och smärtstillande inför operationen. Jag får sedan ligga i sängen och vänta ett tag tills de tar mig till operationssalen. Undertiden jag väntar känns det sjukt obehaglig att röra armen eftersom jag fick för mig att nålen var kvar inne i armen och om jag rörde armen riskerade jag att sticka migsjälv innifrån. Jag fick sen förklarat för mig att nålen dras ut och kvar stannar ett tunt mjukt plaströr!

De kör upp mig till operationssalen, jag känner mig inte alls påverkad av tabletterna, tvärtom så känner jag mig lite nervös. Inne i operationsrummet får jag lite lugnande som de ger mig i små doser i droppnålen. Jag börjar känna mig lite lugnare och de som ska vara med och operera mig presenterar sig och pratar uppmuntrande med mig. Det kommer även in en ung läkarman som antagligen går sin AT. Innan jag somnar in frågar jag honom om man kan ha något slags medvetande när man är nedsövd, han svarade att det kan man absolut inte och med det lite lättande beskedet somnade jag in :p
Jag har blivit nedsövd tidigare i mitt liv då jag var en liten skit som skulle få rör i öronen. Under nedsövningsprocessen la jag förbannad som ett bi och sparka och vifta med armar och ben, jag skulle minsann inte bli nedsövd! :) Minns att det efterhand var svårare att röra mig, rörelserna blev allt långsammare och ögonlocken var helt omöjliga att hålla öppna. Gasen man inandades smakade även mycket starkt.
Denna gången gick det extremt lugnt och stillsamt till och jag tror att jag blev nedsövd av det lugnande medlet och inte av gasen i masken (?).

Uppvaknandet.
Ni vet säkert känslan när man vaknar upp helt utvilad en helgmorgon i en mjuk säng och allt bara känns helt bra? Precis så kände jag, det var ett så otroligt mjukt och behagligt uppvaknande. Det var dessutom väldigt lätt att andas vilket var en härlig och ovanlig känsla. Detta beror antagligen på alla tabletter och sprutor som jag fått. Jag ligger i sängen och blundar lite, en sjuksköterska kommer fram till mig och pratar vänligt, allt har gått bra och jag ska få ligga kvar där en stund. Jag ligger kvar och blundar lite och hör en man hosta, jag hör sedan en äldre dam prata lite lågt. Det tar ett tag innan jag märker att jag faktiskt inte är ensam utan att jag ligger i ett uppvakningsrum tillsammans med en massa andra som också nyss har vaknat upp från operationer. Hostandet övergår i djupa och höga snarkningar, en kvinna börjar fnittra. Mannen börjar nu att släppa högljudda och spänstiga fisar och två kvinnor börjar asgarva. Jag ligger kvar som en liten mus, blundar och lyssnar på allt som händer. Mitt blodtryck mäts av en maskin med jämna mellanrum, någon har varit snäll och smörjt in mina läppar med lepsyl, allt är bra och jag blir nerskjutsad till mitt rum.

I mitt sjukhusrum.
Jag får lite tabletter, proviva och vatten. Jag dricker lite vatten eftersom provivan svider i halsen. Jag ligger och vilar och blundar, efter ett tag kommer läkaren in, vi pratar lite och hon skriver ut tabletter till mig. Hon säger att jag kan åka hem på kvällen, jag känner mig lite svag men tycker endå att det ska bli skönt att komma hem. Efter ytterligare ett tag kommer en sjuksköterska in och frågar om jag behöver gå på toaletten. Jag känner inte att jag behöver det men tänker att det nog är lika bra. Väl inne på toaletten är det nästan omöjligt att kissa, jag börjar känna mig svag och extremt illamående, det slutar med att jag kräker gammalt blod i toaletten. Jag får lägga mig i sängen och vila ett tag. Efter några timmar börjar det bli dags för hemgång. Jag känner mig ganska svag igen när jag börjar röra på mig, sjuksköterskan säger att jag ska prova att gå på toaletten som även denna gången är omöjligt. Jag blir superyr, är vit som ett spöke och helt skakig. Det har nu kommit en ny sjuksköterska för kvällen som lite argt säger att jag inte kan åka hem eftersom jag ju är helt uttorkad, hon mäter även blodtrycket som är alldeles för lågt. Hon sätter nytt dropp och jag får spendera natten på sjukhuset. Det var som natt och dag att ligga ner, då jag mådde hur bra som helst och att röra på sig, då jag blev superkass.
Natten går bra, men jag vaknar tidigt på morgonen för att gå och kissa. Inne på toaletten känner jag mig svimfärdig och känner att jag snabbt måste tillbaka till min säng. Droppställningens hjul var sönder så jag fick släpa dropphelvetet till sängen. Väl i sängen hinner jag återigen kräka gammalt blod (magsäcken är tydligen superkänslig för ens egna blod), jag lyckas denna gången kräka ner migsjälv, sängen, mina kläder och min droppkanyl. I allt lyckades jag knycka till droppen på något sätt vilket gjorde superont, slangen som det tidigare var dropp i var nu istället röd av mitt blod. Misär :)
Dagen efter mådde jag bättre. Jag var inte längre uttorkad, full av smärtstillande och droppen kunde plockas väck.

Dagarna efter.
Idag är det fredag, alltså fyra dagar sedan operation. Tydligen ska det göra som mest ont efter ca 4-9 dagar, jag går mest och inväntar denna smärt-topp. Det har gått bra efter operationen, det gör ont i halsen och det gör lite ont att prata och att äta. Jag bor hos Ted och göttar mig så mycket jag kan nu när jag är "ledig".

Inga kommentarer: